Är du rädd?

Jag är rädd för skräck. Jag skäms inte för att säga det. Jag tycker det är obehagligt och ser ingen tjusning i att skrämma upp mig. Det är inget fel att vara rädd för något. Alla är det!
     Det jag då inte kan förstå är att nästan alla jag träffat säger att jag är LARVIG och MESIG när jag säger att jag är rädd för skräckfilmer.
     -"Det är ju inget läskigt med skräckfilmer!"
     Jo, det är det. Det tycker i alla fall jag. Var tror ni genren kommer ifrån? Det är meningen att man ska bli osäker, rädd eller känna sig ensam. Och det är inget "larvigt" eller "mesigt" med att jag inte gillar det. Det är något jag tycker är obehagligt och jag har rätt att tycka att det är det. Jag är istället modig som vågar berätta om det jag är rädd för.
     Eftersom alla är rädda för något kan jag inte låta bli att störa mig på de människor som säger åt mig att: "Du inte ska vara rädd för det". Som jag sa, alla är rädda för något. De som säger så åt mig är själva rädda för något, jag vet inte vad, men ingen är helt och hållet "orädd". De kanske är rädda för något som är helt normalt och oläskigt för mig, precis som skräckfilmer är läskigt för mig men inte för dem. Varför kan vi inte då respektera varandra för det som vi är rädda för?
     Jag vet hur rädd jag blir när jag blir utsatt för något jag tycker är obehagligt, därför skrattar jag inte eller säger "så är det inte" när någon säger till mig vad den är rädd för. 
     Tänk er själva hur det skulle vara och stå i den situationen där det är något som ni verkligen inte vill uppleva kommer. Ormar, spindlar, höga höjder, fyra väggar utan en dörr, fiskar, clowner, odjur, mörker, dockor, fåglar, kvalster, utomjordningar, er familj dör, vad ni än är rädda för. Tänk er sedan att ni säger till personen bredvid er att du är rädd och den skrattar er i ansiktet. Hur skulle du känna dig?
     Vi är alla rädda för något. Det är inte mesigt att berätta vad man är rädd för, utan MODIGT! Alla har rätt att vara rädd för det de är rädda för, för det finns alltid en historia bakom det.

När jag var liten fanns det ett barnprogram som hette "Sagoslottet". I det programmet berättade de "Bröderna Grimms sagor" med dockor. Den gången de spelade upp "Sagan om Rödluvan" blev jag livrädd för "Vargen". Vargdockan var väldetaljerad och såg väldigt obehaglig ut. Efter det har jag alltid varit rädd för läskiga berättelser, skräckfilmer, dockor, masker och mörker. Faktiskt, än idag, kan jag inte se den dockan.


Respektera min rädsla för jag respekterar din!