Är du rädd?

Jag är rädd för skräck. Jag skäms inte för att säga det. Jag tycker det är obehagligt och ser ingen tjusning i att skrämma upp mig. Det är inget fel att vara rädd för något. Alla är det!
     Det jag då inte kan förstå är att nästan alla jag träffat säger att jag är LARVIG och MESIG när jag säger att jag är rädd för skräckfilmer.
     -"Det är ju inget läskigt med skräckfilmer!"
     Jo, det är det. Det tycker i alla fall jag. Var tror ni genren kommer ifrån? Det är meningen att man ska bli osäker, rädd eller känna sig ensam. Och det är inget "larvigt" eller "mesigt" med att jag inte gillar det. Det är något jag tycker är obehagligt och jag har rätt att tycka att det är det. Jag är istället modig som vågar berätta om det jag är rädd för.
     Eftersom alla är rädda för något kan jag inte låta bli att störa mig på de människor som säger åt mig att: "Du inte ska vara rädd för det". Som jag sa, alla är rädda för något. De som säger så åt mig är själva rädda för något, jag vet inte vad, men ingen är helt och hållet "orädd". De kanske är rädda för något som är helt normalt och oläskigt för mig, precis som skräckfilmer är läskigt för mig men inte för dem. Varför kan vi inte då respektera varandra för det som vi är rädda för?
     Jag vet hur rädd jag blir när jag blir utsatt för något jag tycker är obehagligt, därför skrattar jag inte eller säger "så är det inte" när någon säger till mig vad den är rädd för. 
     Tänk er själva hur det skulle vara och stå i den situationen där det är något som ni verkligen inte vill uppleva kommer. Ormar, spindlar, höga höjder, fyra väggar utan en dörr, fiskar, clowner, odjur, mörker, dockor, fåglar, kvalster, utomjordningar, er familj dör, vad ni än är rädda för. Tänk er sedan att ni säger till personen bredvid er att du är rädd och den skrattar er i ansiktet. Hur skulle du känna dig?
     Vi är alla rädda för något. Det är inte mesigt att berätta vad man är rädd för, utan MODIGT! Alla har rätt att vara rädd för det de är rädda för, för det finns alltid en historia bakom det.

När jag var liten fanns det ett barnprogram som hette "Sagoslottet". I det programmet berättade de "Bröderna Grimms sagor" med dockor. Den gången de spelade upp "Sagan om Rödluvan" blev jag livrädd för "Vargen". Vargdockan var väldetaljerad och såg väldigt obehaglig ut. Efter det har jag alltid varit rädd för läskiga berättelser, skräckfilmer, dockor, masker och mörker. Faktiskt, än idag, kan jag inte se den dockan.


Respektera min rädsla för jag respekterar din!

Tack

Ibland känns livet alldeles för bra för att vara sant! Jag har en bedårande pojkvän som älskar mig! En fantastisk vän som jag vet aldrig kommer lämna mig! Underbara klasskamrater som hjälper mig ta mig igenom skoldagarna! En älskad familj som står bakom mig vad jag än gör! Ett äventyrsfullt liv som bara väntar på mig att ta första steget!
      Tack till dig, som älskar mig och respekterar mig för den jag är. Jag trodde aldrig jag skulle träffa någon som du och jag är så glad över att jag blev så lyckligt lottad att få bli din.
     Tack till dig, som efter många konflikter fortfarande finns där för mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dig. Om du försvann skulle jag aldrig kunna hitta någon som du. Vi är en. För alltid. För evigt.
     Tack till er, som inte ignorerar mig för att jag inte är som alla andra. Ni får varje dag att bli speciell, fylld av skratt och glädje. Jag vill inte att den sista tiden av de tre åren ska ta slut.
     Tack till er, som jag vet alltid kommer stå vid min sida. Om jag inte hade er, skulle jag aldrig kunnat klara mig så här långt. Jag är stolt över att kalla er min mamma, pappa och storebror.


Livet, jag är redo!

Vuxen

Den 23:de januari, klockan 23:59 blev jag myndig!

Har inte märkt någon skillnad än...

Två dagar kvar...

Jag fyller år på måndag! Jag fyller år på måndag! Jag fyller år på måndag! Jag fyller år på måndag!


Men jag vill inte bli arton...

Shuffle

Jag har ont i fötterna...


Men gud vad roligt det va'!

Vissa kan man aldrig ersätta...

Ni vet när man får som en sten i magen. Man känner hur luften går ur en och kan inte fatta vad som hänt. Tårarna börjar rinna och de verkar aldrig vilja sluta. Man begraver ansiktet i händerna, säger tyst: "Nej, nej!", till sig själv för att övertala sig om att det inte är sant. Men det är det...
     Jag har som sagt en "ovana" att falla för serier. En jag fallit för heter: "Sherlock". Det är en modern version i nutid om Sir Arthur Conan Doyles berömda karaktär: Sherlock Holmes. Efter ett avsnitt var jag som sagt fast och har nu det senaste året väntat desperat på fortsättningen på säsong 1. 
     Känner mig lite olydig som sitter och tittar på den på internet innan den ens kommit ut i Sverige men är man desperat så är man.
     Sherlock spelas av Benedict Cumberbatch och ingen kunde ha gjort rollen bättre en honom. Han ger oss Sherlock som en arrogant, självupptagen och helt känslolös person som gillar att visa sig smart men som ibland faller offer för mänskligheten svaga punkter. 
     Efter att ha sett fem avsnitt som varat  en och en halv timme var kan man inte låta bli att fasta för Sherlock. Något som jag gjorde... 
     Ni som inte vill veta vad som kommer hända i serien, sluta läs här!
     I det sista avsnitten, avsnitt nr: 6, av säsong 2 händer någonting som fick mig reagera på ett sätt jag alltid gör när något sådant händer men tusen gånger värre än var det någonsin har varit denna gång. 
     Sherlock möter sin ärkefiende Moriarty på taket till sjukhuset och innan Moriarty skjuter sig själv säger han att om inte Sherlock hoppar från taket kommer hans assistenter att mörda Dr. Watson, Mrs. Hudson och Lestrade. 
     Det är nu det jobbiga börjar... 
     När man har klamrat sig fast vid en karaktär är det allra jobbigaste att släppa taget om den. Att se Sherlock stå på takkanten, titta ner och se skräcken i hans ansikte. Se honom visa känslor. Hur tårarna rinner ner för hans kinder och vilken rädsla som vällt upp inom honom. Att höra honom prata med Dr. Watson över mobilen. Höra honom berätta att han är fake och inget annat än "vanlig". Höra att allt har varit upplanerat från första början och att han inte är den han har låtsas vara. Be honom stå där nere på gatan, inte röra sig ur fläcken och titta på honom... när han hoppar... Det är inte roligt att varken se eller höra något sådant om en karaktär man verkligen älskar...
     Att se honom falla med otrolig fart ner mot marken fast som om allt gick i slow motion. Att se hans livlösa kropp med blod rinnande ner för hela hans ansiktet. Att se den svarta, vackra gravstenen med namnet: "Sherlock Holmes", ingraverat i guldbokstäver...


Jag har aldrig gråtit så här mycket på länge...

En strimma av ljus

Livet går väl kanske mot ljusare tider då. Det ser inte lika mörkt ut längre. Jag börjat förstå hur ficklampan fungerar så jag kan leta mig ut ur det här mörka rummet.
     Jag är glad över att jag har mina vänner och min pojkvän som lyser upp tillvaron ännu mer för mig. Det praktiskt taget är ganska ljust i det nedsläckta rummet nu och till slut kommer det vara så ljust att jag kommer bli bländad... Då kanske jag har nått "inre frid" när det händer. Det låter ganska härligt faktiskt! Fantastiska vänner och en underbar pojkvän kan verkligen få en att lyfta huvudet och blicka framåt igen!


Eller vad det för att jag köpte ett par urbanears som gjorde att jag blev på ett sådant bra humör?

Fan...

Visst, även om jag sa att allting kommer bli bättre nästa vecka känner jag att allt har sjunkit ner till botten redan nu och inte kommer hinna komma upp till ytan till nästa vecka...
     Ingenting är bra, inget funkar! Allt går åt helvete och jag hatar allt och alla! Jag blöder inombords och ingen kan göra något åt det. Det är bara hårda slag hela tiden och aldrig kommer jag få den där kramen jag verkligen behöver. Känner just nu att jag bara skulle vilja sova ett långt och bra tag och vakna upp när allting har blivit bättre...


Go'natt...

Det är nu det börjar!

Nu går allt tillbaka till det normala... och vad betyder det? Att inte ett skit kommer ändras! Samma, gamla dagar precis som förra året! Samma saker, samma schema, samma ensamhet, samma tråkighet... fram tills nästa vecka!

     Nästa vecka börjar man med ett helt nytt liv! Rättare sagt, då kan jag räkna mig så gott som frisk, jag får ett nytt schema i skolan, jag ska börja dansa och leva livet! I "leva livet" innehåller smeten: träna, äta gott, må bra, umgås med pojkvännen, träffa vänner oftare, få dricka lagligt (har inga planer på att supa mig full men vi får väl se hur fort det ändras), gå på evenemang, börja dansa, ta körkort och le! Okej, det där var inte ens en tredjedel av vad jag har tänkt med att "leva livet" men jag tror poängen förstås!

     Jag smygstartar lite på nästa vecka genom att göra mig i ordning "en varmchoklad att ta med" och åker och hämtar pojkvännen!

Eftersom jag inte har något körtillstånd än får jag hämta upp honom på ett lite tråkigare sätt, vilket är bussen...

Jag hör röster...

Det är kul att ha någon att prata med men det är ju inte alltid någon finns till hands. Då är det ju bara att börja prata med sig själv! Jag har gjort det ett tag nu medan jag har varit sjuk i brist på att kunna träffa personer. Jag har även haft diskussioner med min favoritskådespelare, min bästa vän, min pojkvän... fast i huvudet. Synd att det inte var på riktigt, skulle ha behövt någon att prata med... 
     Måste säga att när man väl har börjat och hållit på ett tag är det svårt att sluta (låter som om jag håller på med droger). Men allvarligt, nu när jag kommer tillbaka till skolan och kan börja träffa folk igen, jag kommer inte kunna ha någon diskussion med någon. Jag kommer sitta i ett hörn, hopkrupen men armarna om mig och prata med mig själv eller personen jag plockar fram i min fantasi. Till slut kommer folk sluta snacka med mig och jag blir lämnad ensam med endast min egen röst...


Fast om jag pratar med mig själv får jag ju alltid rätt, något positivt!

Bättre?

Har jag blivit frisk? Jag tror det! Två månader av sjukdom, ångest, gråt, ensamhet, smärta, mera gråt och trötthet och nu är jag äntligen bra. Eller... nästan. Det återstår alla förpillade sårskorpor efter vattkopporna som ger mig ett förfärligt utseende. Jag känner mig inte precis som en skönhetsdrottning men de försvinner snart. Hoppas jag...

     Det första jag tänker göra nu så fort jag har fått tillbaka konditionen (jag får hjärtklappning att gå i trappan), fått mig att börja äta ordentligt (jag har gått ner tre kilo), få tillbaka livslusten (att vara isolerad i två månader får en att se på den lite mörkare sidan av livet) och blivit lite vackrare (tro mig, jag kan inte se mig själv i spegeln) ska jag se till att få fart på livet igen och se till att få se ansiktena av de personer jag älskar mest i hela världen!

Dags att börja leva igen!