Det tar aldrig slut...

Trodde jag att jag äntligen skulle bli frisk? Där kan man säga att jag tog fel stort! 
     Nu täcks jag av små genomskinliga blåsor som innehåller vatten och som kallas: Vattkoppor! Great! Ännu ett lov att ligga sjuk!
     Men jag kanske ska vara glad ändå? Jag har aldrig haft vattkoppor och det var väl tur att jag fick det nu istället för att jag skulle få det när jag är gammal och skröplig? Tydligen är det ju "en heemsk, fruktansvärd sjukdom" när man blir äldre. Får väl se det från den ljusa sidan då... Yay! Jag har fått vattkoppor!

Men det kliar så förbannat!

Oh damn...

Jag upptäckte precis en sak...

Jag blir arton om en månad...

Dan' före dopparedan'!

Snön ligger vit på taken... Nej, inte precis. Här har all snö försvunnit och imorn är det julafton. Nu ikväll var det första gången jag fick någon julkänsla. Undra vad det kan bero på? Kanske för att jag legat sjuk mer eller mindre med feber i två månader och mått helt åt skogen? Kanske!
     Än så länge har inga vattkoppor ploppat upp på kroppen. Inga "märkvärdiga" röda prickar om man säger. Febern har också gått ner och jag mår faktsikt bra. Fast det kliar ganska mycket på ryggen. Hoppas på det bästa i alla fall, jag orkar för tusan inte vara sjuk en hel månad till!
     Eftersom en har varit sjuk så mycket inför jul finns det ju lite och göra. Sitter för tillfället (inte precis nu för precis nu sitter jag och skriver på detta blogginlägg, fast då när jag skrev att jag skrev "precis nu", i den här parentesen, så  menas det egentligen att jag skrev "precis nu" precis nu, men nu är det inte när jag skrev "precis nu" när jag skrev det förut, utan nu är det dåtid så egentligen... jag vet, jag är jobbig...) och fixar med lite hemligheter till någon jag tycker väldigt mycket om (nej, älskling, det är inte till dig och du nu som läser detta och fattar att det är till dig det jag håller på med, sluta småle!)! Det går inget vidare...
     Nyår snart med och en sak jag lärde mig idag som jag tar med mig till nästa år och åren efter nästa år att aldrig öppna en öppnad lingonsyltburk med hemmagjord lingonsylt och dra in allt vad jag kan... Det luktade inte så gott...

Jordgubbssylt kanske luktar bättre... ?

Varför jag?!

Jahopp, då var man sjuk igen. Denna gång: vattkoppor (med största sannolikhet).
     Sammanlagt sedan höstlovet har jag snart varit sjuk konstant i åtta veckor, mer eller mindre. Mitt nyårslöfte är nu: "Håll dig frisk!".

Känner att det inte är något nyårslöfte jag kan hålla, tyvärr...

På med yllesockorna!

SNÖ! Äntligen! Till sist blir det lite vit bomull på backen och jag håller tummarna att det ligger kvar till efter min födelsedag i alla fall. Det finns bara ett problem...
     Så fort det blir snö och kallt och minusgrader och allt som hör vintern till, bryr sig ingen om i min familj att sätta på elementen. Det är för tusan kallare inomhus än utomhus! Allvarligt talat, jag sitter i en frysbox! Jag har på mig strumpbyxor, dubbla strumpor, långbyxor, tröja och en extra tröja och jag håller på att frysa knäskålarna av mig! Förstår ni hur det är att vakna på morgonen och gå upp från en varm, skön säng till en iskall atmosfär som får en att skaka? Det är tortyr! Det bästa är att hur mycket än alla klagar över att det är kallt så går ändå ingen och vrider upp elementen.


Men vid sommar, då drar vi på elementen för fullt!

Det är lite dimmigt...

Ibland kommer man ju i en situation när man inte vet hur man ska reagera eller göra. 

     Jag skulle stryka till en skjorta som var lite skrynklig. Vi har nyligen fått ett nytt strykjärn men jag tänkte: "Det är väl inte så mycket med det, strykjärn som strykjärn, alla är likadana"... trodde jag, ja...

     Det här strykjärnet ville aldrig sluta blåsa ut ånga! Det var ånga överallt! Fuktigt, blött, halt. Skjortan blev praktiskt taget "vattnad". Helt förskräckligt, jag visste inte vad jag skulle göra! Jag tryckte på alla knappar jag såg som hade något med ånga att göra. Visserligen blev situationen lite värre ett tag men efter en stund lugna det ner sig och strykjärnet pusta inte ut lika mycket ånga som förut. Så allt blev ju bra till slut! Skjortan blev struken och det var lite mindre vatten på golvet efter jag hade torkad det!

Men jag känner att jag måste läsa bruksanvisningen till strykjärnet till nästa gång...

Uppdrag slutfört!

Auditionen i Stockholm är avklarad! Kan varken säga om det gick bra eller dåligt, om jag var nervös eller inte, eller om jag verkligen nu vill vara med eller inte bryr mig längre. Det känns lite som: "Jahopp... då var det gjort... och?". 
     Nu början i alla fall en väntan ända fram till februari/mars för att få reda på hur det gick...


Nedräkningen har börjat!

Snälla dator, lyssna!

Känner mig lite frustrerad, kanske till och med oteknisk... Nej, det är jag inte. Det är datorn min som inte vill förstå någonting! Ja... ni vet hur det är...
     Jag har försökt i snart... oändligt många timmar, med att lägga in musik på min mobil. Tyvärr vill inte datorn samarbeta och förstår inte vad "artist" är... eller var det mobilen som inte förstod det? I alla fall, jag är jättetrött nu på alla tekniska grejer och ändå sitter jag nu och skriver ett nytt inlägg till bloggen.
     I alla fall, tillbaka till datorn... eller var det mobilen? Bägge och! Ingen av de har velat samarbeta med mig och det känns som om de har snackat ihop sig bara för att göra livet surt för mig... Känner mig väldigt ensam och utstött för tillfället (herre'gud, det låter som om jag inte har några vänner och endast sitter och nördar mig framför datorn)...
     Lyckades till slut att få in musik på mobilen i alla fall! Ett album... skulle ha in fem, men jag bryr mig inte! Jag vann striden (halvt som halvt) och fick in ett album på mobilen i alla fall!
     Ändå hör jag hur min dator skrattar åt mig: "Ett album, haha! Tog det dig flera timmar?! Hahaha!".


"Om du hade samarbetat lite hade det gått fortare!"

Jahopp, vad gör jag nu?

Det går lite trögt framåt nu. Nu är det de här sista dagarna när man är hemma och vilar upp sig för att inte bli sjuk igen. De här små, extra dagarna man sjukanmäler sig fast man inte är dödssjuk och klarar av det mesta men ändå tillräckligt utmattad och "små-sjuk" efter sjukdomen att man måste vila upp sig och samla nya krafter för att inte bli sjuk direkt igen att det räknas som att man är sjuk. 
     De dagarna är nog de segaste dagarna man har i livet! Dagarna består av att sova, äta onödig mat på onödiga tider, stirra på en datorskärm, se på serier, åter sova och ha allmänt tråkigt. Efter att idag tillbringat dagen med att få ryggont av datorn, somna i ett Sherlock avsnitt och upptäcka Ben 'N' Jerry glass i mitt håret har jag kommit fram till att jag måste hitta på något roligt och mer intressant att göra här hemma. Få se, vad finns att göra? ...


Jag kommer somna många gånger när jag ser på Sherlock och troligen hitta fler saker än gammal, torkad chokladglass i mitt hår under de här dagarna jag är hemma...

Tuut-tuuut!

Ibland finns det ju vissa saker man vill göra. Ni vet, "det-här-ska-jag-göra-innan-jag-dör-listan", till exempel. Många saker på den listan är grejer man kanske aldrig kommer göra men som man ändå drömmer om. Jag vet inte om jag hade det här på min lista men jag har i alla fall gjort det... Jag har åkt ambulans.
     Jag har legat sjuk nu i feber, som envist stanna på 40 grader, i fyra till fem dagar. Har även haft torr- och slemhosta, bultande huvud, frossa, värk i kropp och leder, inte kunnat resa sig, illamående, ont i halsen... jag har mått skit! Min morder bestämde att jag skulle gå ner till vårdcentralen så de kunde ta lite prover.
     För att få en tid på vårdcentralen så ringer man ju dit på morgonen. De hade det väldigt stressigt och jag fick knappt en timme på mig att yrvaken duscha, göra mig iordning och sätta på EMLA-plåster. Det är väldigt jobbigt och tar extremt mycket på krafterna när man har haft så hög feber och mått så jäkla illa som jag har. Någon frukost kunde jag inte få ner, jag mådde så fruktansvärt illa. Jag trodde jag skulle falla ihop efter det jag nyss uträttat. Min far hämtade mig hemma och vi for iväg.
     Jag tog mina blodprover och när jag skulle gå in till läkaren slockna det framför ögonen och jag fick lägga mig direkt. Min läkare kollade på provsvaren och såg inget jätteallvarligt men tyckte ändå att jag skulle åka upp till sjukhuset för att de skulle kolla extra. Eftersom jag knappt kunde gå och var svimfärdig frågade hon om vi skulle åka själva eller om hon skulle beställa en ambulans. Jag kunde inte tänka klart men jag var för trött för all ansträngning så efter en kort vilan på en brist kom en ambulans och hämtade mig.
    
Inga sirener tyvärr...