Ni vet när man får som en sten i magen. Man känner hur luften går ur en och kan inte fatta vad som hänt. Tårarna börjar rinna och de verkar aldrig vilja sluta. Man begraver ansiktet i händerna, säger tyst: "Nej, nej!", till sig själv för att övertala sig om att det inte är sant. Men det är det...
Jag har som sagt en "ovana" att falla för serier. En jag fallit för heter: "Sherlock". Det är en modern version i nutid om Sir Arthur Conan Doyles berömda karaktär: Sherlock Holmes. Efter ett avsnitt var jag som sagt fast och har nu det senaste året väntat desperat på fortsättningen på säsong 1.
Känner mig lite olydig som sitter och tittar på den på internet innan den ens kommit ut i Sverige men är man desperat så är man.
Sherlock spelas av Benedict Cumberbatch och ingen kunde ha gjort rollen bättre en honom. Han ger oss Sherlock som en arrogant, självupptagen och helt känslolös person som gillar att visa sig smart men som ibland faller offer för mänskligheten svaga punkter.
Efter att ha sett fem avsnitt som varat en och en halv timme var kan man inte låta bli att fasta för Sherlock. Något som jag gjorde...
Ni som inte vill veta vad som kommer hända i serien, sluta läs här!
I det sista avsnitten, avsnitt nr: 6, av säsong 2 händer någonting som fick mig reagera på ett sätt jag alltid gör när något sådant händer men tusen gånger värre än var det någonsin har varit denna gång.
Sherlock möter sin ärkefiende Moriarty på taket till sjukhuset och innan Moriarty skjuter sig själv säger han att om inte Sherlock hoppar från taket kommer hans assistenter att mörda Dr. Watson, Mrs. Hudson och Lestrade.
Det är nu det jobbiga börjar...
När man har klamrat sig fast vid en karaktär är det allra jobbigaste att släppa taget om den. Att se Sherlock stå på takkanten, titta ner och se skräcken i hans ansikte. Se honom visa känslor. Hur tårarna rinner ner för hans kinder och vilken rädsla som vällt upp inom honom. Att höra honom prata med Dr. Watson över mobilen. Höra honom berätta att han är fake och inget annat än "vanlig". Höra att allt har varit upplanerat från första början och att han inte är den han har låtsas vara. Be honom stå där nere på gatan, inte röra sig ur fläcken och titta på honom... när han hoppar... Det är inte roligt att varken se eller höra något sådant om en karaktär man verkligen älskar...
Att se honom falla med otrolig fart ner mot marken fast som om allt gick i slow motion. Att se hans livlösa kropp med blod rinnande ner för hela hans ansiktet. Att se den svarta, vackra gravstenen med namnet: "Sherlock Holmes", ingraverat i guldbokstäver...
Jag har aldrig gråtit så här mycket på länge...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar